Ett barn uttryckte det så fint. Det enda jag har kvar i Afghanistan är min fars grav. Jag är många saker jag är Godman, jag är mamma jag är sjuksköterska men framförallt är jag människa av kött och blod och när jag hör dessa barn säga dessa saker till mig så blir jag tyst.
Jag har lärt känna Afghanistan genom berättelser av ensamkommande barn om hur de mist sina nära och kära, om hur de arbetat sedan de varit skolbarn om hur de fått fly till närliggande länder. Jag har lärt känna Afghanistan genom tusen och åter tusen berättelser om flykt över bergen om skotteld vid gränser.
Inget av de barn jag talat med kan minnas ett liv utan krig ett liv utan förtryck, misshandel hårt arbete.
Barn har rätt att göra sin röst hörd och bli trodd men Migrationsverket fungerar tvärtom. Det är en tragedi att en myndighet då säger du är inget barn . En myndig som lägger hela bevisbördan på barnet och frågar är du ett barn? Ingen ställer den frågan till mina biologiska barn.
En konvention är inget papper som man kan ta fram när det passar utan det gäller alltid. Konventionsåttaggandendet för barnkonventionen har varit gällande sedan 1990. Vi som står här den 24 november 2016 ett år efter att Sverige bestämde sig för ett andrum vill andas igen ge liv åt barnkonventionen och har bestämt oss för att följa den
Och vi vill nog ställa frågan till våra makthavare när ska ni följa barnkonventionen, när?
I dag kräver vi som fortfarande vill kalla oss människor riv lagen , som skickar barn och unga till Krigets Afghanistan!
Ett säkert mottagande kan aldrig vara pappas grav!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar